.

Nu ska jag försöka på mig det svåraste jag gjort på länge! Att faktiskt skriva ner mina känslor för allt som hänt!

För 2 veckor hände en sak som många av er inte vet om. Jag förlorade min otroligt älskade och underbara häst Altana.

Hon var som sagt min övergångshäst, och när jag säger det här så menar jag det, jag har aldrig vart med om det starka  band jag fick med henne, det första som hände när jag såg henne va liksom "she's the one" och när jag provred henne, vilken känsla! trots det var första gången så kände jag henne hör jag hemma med!

Så så blev det, jag behövde inte ens fundera HON skulle jag ha! När jag stod som ägare så kändes det helt overkligt, att se henne hemma i stallet och säga till sig själv hon är MIN bara min.

Redan första veckan jag hade henne så va jag med på veckans träning som var ute på terrängen i leksand, tänkte liksom att vi går på det som känns säkert. Redan första gången alla såg min stjärna så vart dom förälskade, kommer till å med ihåg vad tränaren sa vid slutet av lektionen "Gud vilken fantastik häst du har hittat"  och även dom i gruppen sa något liknande. Ni vet känslan av stolthet när alla i ens närhet bara säger bra saker om en ny kap.

Kort därpå, då menar jag max 3 veckor därpå STARTADE vi våran första fälttävlan tillsammans! Var mest med för en träningsgrej, slutade med en 4e plats i JDM, dock utanför någon placering i överhuvudtaget, men vem fan bryr sig? Vi gjorde så inihelvete bra ifrån oss!

Och där började våran framgångsrika karriär! Samma år som jag köpte henne, hann jag starta 2 hopptävlingar oxå, ena med en överlägsen VINST och den andra med en 7 placering. Inte ens 3 månader hade gått och vi hade redan skapat det obrutna bandet mellan oss.

Året därpå gick som på räls, vet inte riktigt exakt hur många tävlingar vi var på men varenda en av dom var det antagligen vinst eller placering! Väldigt sällan var det ett pet och ALDRIG ett stopp!  Nu när jag tänker efter så var nog mottot "Vinna eller åka hem"  som sagt vi var jävligt farliga på tävlingarna, och vet att det fanns folk som klagade på att man var med och tävlade när vi i stort sätt vann hela tiden. Hon var verkligen den som älskade att vinna, gjorde allt för att vinna, allt jag bad henne om. På prisutdelningar strålade hon upp, och visade hur stolt hon var över den där blågula rosetten och vinst täcket, obeskrivligt att stå på prisutdelning med den hästen

Och alla träningar för olika instruktörer, det fanns inte en enda som tyckte illa om oss, vi var helt enkelt bäst... Som på ett terräng läger i leksand, slutade med att jag fick byta grupp för vi var för duktiga för den andra, som instruktören sa "Se för fan till att hon byter grupp, hon är för bra för den här"  Bara nåt sånt gör att man känner sig som en kung. Vi fick alltid gå på mer komplicerade övningar, hoppa högre och utvecklas mer och mer tillsammans

Efter 2 1/2 år av fantastiska resultat så började helvetet... hon blev skadad, eller väldigt känslig i sina hovar, vet inte hur mycket pengar vi la ut och hur många gånger om vi var på ATG, men efter varje gång kom vi tillbaka, men även så kom skadan tillbaka... Så när jag började gymnasiet tog vi beslutet att hon får helt enkelt gå i förtidspension, vi beslutade även att vi skulle betäcka henne, dock så gick första året inge vidare, så vi väntade ett år och nu i år så gick det! Hon blev gravid och mina förhoppningar på en liten mini Altana var höga... Namn och allt sånt var klart, det hade jag klurat ut för längesen.


Men som sagt, för 2 veckor sen fick jag kniven i magen. Va i andra stallet och fixade med min andra häst å min lillasyster ringde och sa att Altana vägrade röra på sig... Så vi skyndade oss göra klart och åkte hem dit. Gick ut till hagen och såg henne stå där, DET VAR DET VÄSTA JAG VARIT MED OM! att se min älskade vän stå där och verkligen se i hennes ögon vilken smärta hon hade.. stod där ensam ute med henne när mamma och grannen ringde runt till veterinärer,
Pratade med henne, kysste henne på mulen och på hennes stjärna i pannan, berättade hur otroligt mycket jag älskade henne, och att hon alltid skulle vara the one and only för mig.
För jag visste det gick inte att rädda...

När orden kom "hennes ben är av" så bara brast det, all luft i världen försvann, hela min värld vändes upp och ner... sen kunde jag inte ta det nå mer, var tvungen att ta mig där ifrån! 

Bandet mellan mig och den där fantastiska häst var det starkaste! Innan dom ringde och berätta att hon var borta så kände jag en stark panikkänsla i hela kroppen, å den slutade nån minut efter dom berättade, så egentligen hade dom inte behövt ringa, jag visste redan..

Jag vet inte om ni ser en häst på samma sätt som jag gör, jag ser dom inte som ett djur, dom är en familjemedlem, en bästa vän som aldrig sviker... Visst jag har varit med om att man avlivar en häst pga sjukdom eller ålder, med att vara med om nå sånt här, en fullt frisk vän som mådde bra dagen innan försvinner så snabbt ut ur ens liv, det tar på en hårt! Och ännu värre var ju att hon var i 6e månaden av sin graviditet, alla planer förhoppningar försvann lika snabbt som min bästa väns liv släcktes.

Jag vet att jag inte var ensam om att som liten önskade man sig en bevingad pegasus, och nu i efterhand så inser jag att min önskan gick i uppfyllelse, jag fick min pegasus, bara att vingarna var osynliga. Kärleken och tilliten jag hade till Altana kommer ingen annan häst kunna uppfylla, å speciellt inte den stora platsen i mitt hjärta som förevigt kommer tillhöra henne, hon var och är min once in a life time häst.

Men jag vet att min stjärna, fighter och bästa vän springer på gröna ängarna med sitt föl bredvid sig och lär den att bli lika bra som henne i hjärta och sinne.

Altana, min älskade vän, jag saknar dig varje dag och inget kommer någonsin bli som förut, jag tackar dig för dom 5 underbara år du gav mig, vila i frid älskade du, sköt om dig så ses vi snart igen. All min kärlek kommer alltid finnas hos dig ♥





Tårarna rinner om och om igen så fort minnen och tankar kommer upp i huvet. Finns inte ord till hur jag känner eller mår.

Vila i Frid Altana, 1995 - 2011 ♥